234 DET HÖCxRE IylFVET. hafva kommit till fast grund i sin christendom och däri troligen stå fastare och högre än mången af eder andra. De hylla edra åsikter utan eder ensidighet. Aldrig har jag hört dem förakta olika tänkande och fördöma sina medmänniskor. De lefva indraget, men icke isoleradt. De undandraga sig icke sina forna vänner. De bruka världen efter frälsarens anvisning, som om de icke brukade den. Sådan ville jag ock vara. Angående öfriga anhängare af eder lära (jag återgår nu från sak till person) gläder det mig att de modererat sin ensidighet. Jag hoppas att deras vilja är ren. Må. detta gälla om eder alla. Jag högaktar eder tro, edra uppoffringar, edert förakt för världens smädelser. Jag anser eder lära i grunden för den sanna evangeliska, bibliska — endast icke alltid ren, utan här och där grumlad af ensidighet, passion och andeligt högmod. Hvad dig beträffar, vän Olof — jag vill än engång kalla dig så — förlåter jag din fördömelsehälsning, ehuru en bitter känsla, när jag först läste den, uppreste sig i mitt bröst. Jag förlåter dig, ty du är icke lugn ännu. Du har försmått den vänskap jag erbjöd dig — nåväl, jag kan ock umbära din. Du är vid målet och jag vacklar på vägen. Gud skall ledsaga mig genom villorna. Kanske låter ock jag en dag inviga mig till hans ords förkunnare på jorden. Men då hoppas jag stå fast. En dag skola vi bägge lugnare återse hvarandra. Till dess farväl, vi gå nu våra skilda vägar, bägge till samma mål, det nya Jerusalem! Haf tack för din forna vänskap; jag anser den nu som af dig uppsagd. Dock utan bitterhet, endast med den lugna känslan af nödvändighet. Farväl!» Helander svarade omedelbart. Han började med följande ord: