sträng aspkl i skaldehjärtat. 239 stämningen på Alörn harmonierar Tegnérs St järnsång lika väl som Rousseaus dröm med den idylliska påL,öparö. Ja äfven till studierna anknyta sig de musikaliska intressena: då Hällström föreläser akustik, åhör Topelius »ett ganska intressant collegium om musiken». Och när han haft sin svåra press hos Nordström, går han på musikalisk soaré och hör Pacius, »hvars oförlikneliga stråke fördes så oändeligen graciöst». Och så tillägger han: »O du ljufva, klara musik! — Att dina floder kunde strömma in i min själ och skölja dess missmod bort! Att du kunde göra dess djup och dess yta ren och skär igen, du ljufva, klara musik!» På samma sätt följande vår, när han är ledsen vid de kemiska analyserna. Också då går han på musikalisk soaré, och »i harmoniens vågor smälte mitt missmod. Rena flöde ur den klara källan, efter hvilken min själ törstar — tack!» Äfven andra personliga stämningar finna ofta i musiken sin motsvarighet. Vi minnas huru han redan hos Runeberg gärna spelade »Mariedagens visa» för att därigenom upplifva minnet af glada stunder i hemmet. Och när Mathilda är i Stockholm, påminnes han om henne, då han ser »quadriller, som blifvit dansade på börsbalen», där hon varit. Musiken till »stöfvelkadriljerna» leder likaså hans tanke till danserna i Nykarleby, och när Jeana sjunger arian ur Fru Diavolo »Se dit åt klippans branter», så minnes han Alörn. Emellanåt öka dock tonerna hans saknad; när han engång lyssnar till musik i solennitetssalen, utbrister han: »O hvad lifvet här är fattigt och kallt! Jag skulle gärna värma mig här i fruntimmerssällskap, men de sympathisera ej med mig. Jag tycker ej om dessa sippiga, snörda och tillgjorda etiquetts-dockor.» — En annan gång heter det åter om en soaré: