sträng aspel i skaldehjärtat. 241 Detta är så mycket märkbarare, som han i början intar en rätt likgiltig hållning gentemot »damernas musicerande», hvilket, säger han hösten 1835, »annars på senare tider har blifvit litet öfverdrifvet. Jag begriper mig ej rätt på deras sällskapston. Kanhända det bebådar en förändring af denna domnade ésprit de société. Men jag tror nästan det fattas dem just en homme d'ésprit för att sätta lif i sällskapet, och därtill är jag olyckligtvis icke skapad. Ett roligt folk, de där flickorna.» Sommaren 1837 är han dock redan lifligt anslagen af några stycken, dem han hör Emmy och en af hennes väninnor utföra på tvenne pianon. En af dessa kompositioner, Rondo af Hertz, kallar han ett »solarstycke», en annan, Adagio af Moscheles, får namnet »lunarstycke». Om det förra säger han: »Var det fantasie? Var det partiskhet för de spelande? Jag vet ej. Men mig förekom det som om tonernas vågor brusade skyhöga upp, så att de nådde till andens spetsar, och anden försänkte sig däri och försmälte tillsammans med dem i oändeligt flödande klarhet. Hertziska Rondon är lik en gryende morgon — först en stilla glänsande rodnad, sedan en stigande sol, än med en bländande åt alla sidor blixtsnabbt strömmande glans, än med skyar drifna af vinden, böljande och vaggande i skiftande purpur och guld. Därföre hvilar ock öfver hela stycket ett solsken, oändligen herrligt och ljuft att skåda. Därföre är det ock lättare att förstå — ty sällan är ett sinne så hårdt eller så be-klämdt, att icke någon stråle smyger sig in däri och breder sitt klara skimmer däröfver.» Det andra stycket var svårare att förstå, men den gamla musikentusiasten Lundmark fäster hans uppmärksamhet på dess innebörd, och så finner han äfven här i 16