242 det högre lifvet. tongångarna »stämmor utgångna ur andens innersta djup, sörjande flyktingar från den eviga harmoniens saliga källa, klagande andar, som begära sin frid och sitt himmelska hemland åter». Då sålunda musiken för honom blifvit ett uttryck för »andens» högsta lif, är det ock naturligt att han själf idkar denna konst i syfte att däri se återspeglad böljegången i hans egen andes lif. Så hälsade han redan Zachariasdagen 1835 »med en marsch (composé par monsieur de Pegasenhjelm), som fick namn af dagen». Och nästan jämnt ett år senare, då han en afton sitter vid pianot, heter det: »Silfverdrottningen därute sände sina strålar att lyssna. Hvad hörde de? En liten ton, som så sakta klingar, små tankar, som i hast få vingar och dansa sen i månans sken. Det uppstod en liten strid. I moll, i moll, hviskade månstrålarne och kvintilerade helt sakta: »Jord och himmel jag» etc. Dur, dur, skrek en viss svärm af tankarne, och innan jag visste ordet af, spelade jag en fransk quadrille.» Ett år senare antecknar han åter: »pianofortefantasie i månskenet med en hufvudskalle och diverse människoben framför mig.» Och då han hösten 1838 hört flickorna spela mycket operamusik, säger han, att han »ville kunna componera så som Herold till exempel» (dennes Zampa är han synnerligen förtjust i). »Beethoven, Mozart, Weber, Haydn, Cherubini m. fi. vore alldeles för stora.» Äfven i sällskap spelar och sjunger han och »man förundrar hvaraf jag tagit ett sådant courage på senare