tider; det roar flickorna.» Men hvad han spelar kallar han »min lilla persilja», och säger: »Gudskelof, jag har ej hög tanke om min talent, synnerligen sedan jag hört Emmy spela.» Friherrinnan däremot finner honom ej vara »utan fallenhet att bli compositeur». En helt annan stämning väckes af Die letzten Dinge, som han hör långfredagen 1838. Därom säger han: »Hit kom all lifvets sorg och smälte i en stilla tår — all lifvets storm kom hit och blef en stilla anddräkt blott.» Och efter att ha tecknat den strid mellan olika stämningar af ve och tröst, som genomgår denna tondikt, säger han om verkets slutnummer (»Selig sind die Todten»): »Nu var .. det sjufaldiga veropet öfverröstadt och uppsvulget i en ur omäteligt djup sig höjande tröst-, lof- och tacksägelsehymn till försonaren af all jordens synd och skuld, till honom, som tillika är harmoniens enda, eviga, omäteligt rika och oändeligt saliga källa.» Men likasom han här åter fäster sig vid striden, så ger musiken honom än en gång anledning till att känna sig på krigsfot mot »den djuriskt gemena likgiltigheten för all själsnjutning hos somliga människor», hvilka under oratoriet hela tiden talade helt högt — »om poudrettebolaget, tror jag». Enbart upplyftande verkar på honom i december 1839 Händels Messias. Här har »en tanke af hög oförvissnelig skönhet uppträdt på jorden, för att nedkalla friden i mänskornas hjärtan och lofsjunga Herrens den högstes namn från sekel till sekel.» Fyra dagar senare tänker han åter på huru det varit ett år förut. »Jag drömde gladt då. Jag trodde på framtiden då och lefde likväl för stunden. Sedan satt jag långt inpå natten vid pianot och spelte om lifvet och dess