244 det högre lifvet. glada hopp, om kärleken och dess ljufva dröm, och aldrig var mitt väsen mer musik än då. Nu är jag en ton som icke stämmer.» Men när så ali misstämning upplöses i jubelfestkänslorna och han står på parnassen, färdig att mottaga lagern, då säger han: »Under hela ceremonien var det musiken som mest stämde oss till allvar och andakt.» Och han anmärker tillika, att hvar och en under kranspåläggningen, som räckte en eller halfannan minut, »fick» olika musik. »Det förekom mig som vore därmed hvars och ens framtida öde betecknadt. — När jag trädde upp, slog mitt hjärta. Musiken var då dämpad, piano, sotto voce — men öfvergick just då till Halleluja, hvilket — om jag minns rätt — just uppstämdes när jag fick min krans.» * Lika mottagligt var, som vi veta, hans sinne redan tidigt för intryck från naturen och växlingarna i dennas lif. Sitt enklaste uttryck får denna mottaglighet i notiser om väderleken, hvilka förekomma i dagboken under alla dessa år, dock olika tätt, detta säkert i många fall åter beroende af hans stämning för öfrigt. Men redan dessa notiser få tidigt nog en egen färg genom hans benägenhet att uppfatta naturen och dess krafter såsom lefvande. Så heter det i mars 1834: »Slädföret försämrar sig, luften är mild och vårens gud, ännu yrvaken, tittar oss munter i ansiktet, liksom ville han hälsa en glad godmorgon.» Följande vår »klädde sig påsklördagen i solskenskappa och var vacker och glad som en ung flicka vid sin morgon-toilett». Hösten 1836 »infann sig November efter vanlig-