,-trängaspei, i skaldehjärtat. 245 heten våt om fötterna och röd om näsan». Och första maj 1837 »inbröt solklar och fager, ehuru något hvass i synen, hvilket diverse kantiga zephirer rådde före». Men redan så tidigt som hösten 1834 möter oss en mera utförd skildring af den art, som sedan kom att spela en så stor roll i hans författarskap, särdeles det publicistiska. »Har jag berättat huru hösten ser surmulen och tårögd på oss ned? — Nej minsann, det har jag glömt. Ser man uppåt, så ser man en mörkgrå himmel, som liknar en gammal käring i underkjol, och därvid förmärker man huruledes stormen som artig cavaljer svänger om med sina våta damer, snöflingorna, under det hans tjutande musik accompagneras af vågornas enformiga orchester. Men min vän, se dej före, det kunde hända att, medan du betraktar assembléen däruppe, du toge ett steg i en hög gatgödsel eller plums inemot till knät i en ohöflig rännsten. Nå se nu är du på vår låga jord igen och sträfvar gatan fram, plisk plask, så det står härliga till med galoscher och kapprocksfåll. O ve, Nordan, den styggan, bjöd upp din mössa till hoppvals, och den följer lusteliga med i rännsten! Nej, vänd nu om min vän, det är alldeles förblistradt.» Kort därpå heter det i en helt annan ton: »Om aftonen skulle jag gå på nationsrummen för att sjunga. Då jag kom ut, såg jag himmelen glödande i mörkröda purpurflammor åt väster. Naturens skönhet grep mig, jag ville ha fritt synfält och spatserade i väster utom staden med ej förspilld möda.» — Likadana uttryck för huru naturens skönhet griper honom möta oss gång efter annan. Har han otur på jakt, så är det dock »skönt att vandra i den gröna skogen helt allena och höra sångarne