246 det högre lifvet. i hvarje topp.» Och på samma sätt heter det engång, då man ingenting får på mete: »Men där sågo vi i stället något bra vackert. Där stego svarta stormmoln i en hast och skiftade i kanterna af soligt guld och purpur-rödt. Och högt utöfver fjärden kryssade en flock mjäll-hvita svanor. Och när nu stormen dref dem hit och dit i granna cirkelbågar — ty de flögo högt — så glänste de i solen som klara hvita stjärnor mot det mörka molnets grund. — Jag ville att Runeberg sett det.» Denna känslighet för naturens skönhet utvecklades naturligtvis ytterligare genom att han på de många resorna hastigt försattes från en naturomgifning till en annan, som starkt kontrasterade däremot. Visserligen kunde, på resorna från Helsingfors, hemlängtan verka, att studenterne »hälsade glade Österbotten vid inträdet i Vasa län» (1834). Men han kan ock en annan gång (1836) säga: »Ehuru hemorten visserligen är mig kärare än paradiset skulle vara annorstädes, så hade jag likväl öga för andra nejders företräden i naturskönhet, och dessa nejder voro ju äfven delar af samma hela, af det gemensamma, högt älskade fosterlandet.» Så kan han, i motsats till »det lågländtare Österbottens mera enformiga trakter» beundra »det sköna Kangasala med sina herrgårdar, det vattenrika Ruovesi med sina tallösa sjöar. Mången gång har jag vid resan öfver de höga åsarne på denna väg tyckt mig resa på de upphöjda mellanbankarne i en stor munkpanna, där en del former äro fyllda och en annan del med tomma gropen kvar.» Och redan 1833, när han far förbi »den väldiga Roini» säger han: »Vi höllo stilla på bron öfver det forsande sundet, som sammanbinder tvenne ofantliga insjöar, hvilka man vid den half skingrade dimman tyckte