,-trängaspei, i skaldehjärtat. 247 vara oöfverskådliga oceaner. Det var en skön anblick.» Om Hattelmala ås invid Tavastehus heter det samma dag, att man därifrån hade »en ganska skön utsikt af staden, insjön och landet, hvilket som en omväxlande grön matta låg nedanför oss». — Ivikaså röner han under vistelsen på Löparö ett starkt intryck af den nyländska skärgårdsnaturens olikhet med Österbottens. Med denna mottaglighet för olikartade naturintryck kan han verkligen engång med fullt skäl säga: »Jag älskar skogen och hafvet — det djupa lugnet och den vilda stormen i bägge. Jag älskar solen och stjärnorna och månen och skyarna. Jag älskar haglet och slagregnet; jag älskar ock den stilla daggen, striden segern och segerns frid! O moder, moder natur! din vida värld är skön!» Men redan i detta uttalande skönjer man, att naturen ej på honom verkar tilldragande ensamt för sig, utan därför att i densamma återspegla sig människohjärtats stämningar och »andens» lif. I själfva verket gäller om naturen detsamma som vi funnit beträffande religionen och musiken: den förbinder sig på det närmaste med alla sidor af hans känslovärld. Mathildadagen 1834 är »en vårdag, så skön, så ren, så mild, som den hvars namn den bär». Och det behöfver knappast sägas, att på Alörn och öfver hufvud under sommaren kärleken och naturkänslan på mångfaldigt sätt genomströmma hvarandra. Märkas må dock, att han äfven engång säger: »Man gjorde oss uppmärksamma på den sköna naturen, men vi tyckte vi hade bättre att göra.» Likaså kan han en afton anteckna: »Vackert romantiskt månskensväder», men två månader senare: »Vackert månsken på hemvägen, alldeles ett väder för en