248 det högre lifvet. sådan romantisk narr som jag.» Öfver hufvud spelar månen en mycket stor roll i de naturstämningar som förbinda sig med kärlekslifvet, något som ock sammanhänger med att Emilie på en maskrad varit Diana och att han af henne lånat en bok kallad Selene. — Men då han engång tecknat den pyramid af ljus, som sträcker sig från fullmånen ner till jorden, då tillägger han: »så som härnere det evigas radiation och hvarje stråle af dess ljus pekar på höjden igen, där den föddes och utgick och åter skall ingå, när stunden blifver att slockna och dö och försvinna.» Likaså kunna, när han är ute på Alörn, hans tankar genom naturintryck ledas till andra områden än kärleks-lifvets. Han och Carl Helander se »ut åt den vida lugna sjön, där solen glänste öfver ytan och sakta, långsamt hvälfvande dyningar, likasom andetag, höjde dess barm och vittnade om det lif som lefde i djupet än. — Se, sade C., en bild af själens lugn. — Ja en sann, en obeskrifligt vacker och hänförande bild. Men ej en bild af det döda, kvalmiga lugn, som vittnar om ett stillastående — en dvala och försoffning i andens lif. Utan en bild af det lefvande, djupa, saliga lugn som bor i en stark själ. Se huru ytan är glänsande lugn; men mäktiga, fast stilla, röra sig djupets vågor. Så är ock andens lif, och dess kraft är stor, fast den hvilar på ytan.» En annan gång, när det stormat i flere dagar och ändtligen lugnat, heter det: »Naturen var fridsam som en hvilande kämpe efter striden, som en morgonstråle när dimman vikit, som en förhoppning klarnad efter mycken oro.» Och när han så kommer ut till Alörn, säger han: