,-trängaspei, i skaldehjärtat. 249 »Se huru vacker hon ligger där, Alörn, med sina nickande kronor, med sina speglande stränder och vågen som leker med småstenarna på stranden. Hon är som ett sofvande barn uti skuggan af den blågröna alen, som en grönmantlad ängel på kuddar af svallande blått. Hon är som en tankfull flicka på stranden, som full af längtan ser ut åt den solbestrålade sjön. Nu är hon så lugn, så lycklig på sin spegelomflutna strand. Men det gifves tider då vågornas här vildt tumlar kring hennes stränder. Se! då ligger hon där lugn och orubbelig; som en fridsam hamn midt bland lidelsens stormar, som en sansad tanke i ögonblickets villor; som en stark själ i olyckan, som ett fromt sinne i världsbullret, som en borg försvarad af tusende hjältar. Frid öfver dig, min sommarkrona, mitt lif, min glädje!» Synnerligen betecknande för huru han finner sin egen stämning möta naturens är följande uttalande (15 augusti 1836): »Sannerligen, när man går med frid i hjärtat i den gröna dunkla skogen, när trädens susande kronor vifta omkring oss sin rörliga skugga, när tusende hoppande, flygande, trippande vackra småfåglar öfver oss, framför oss, bakom oss, omkring oss kvittra och kvintilera, när för vårt öga står nere den gröna och vänliga jorden, ofvan den blå och leende himlen och i öster och väster en rosenröd gyllene morgon — då klarnar det visserligen med makt därinne, och med tigande. läppar sjunga vi med: Halleluja du sköna värld!» Naturligt är då, att äfven med hemkänslan förbinder sig en innerlig och varm beundran af naturen. Så beskrifver han huru »vårt lilla Kudnis speglade sin fulla