250 det högre lifvet. sommarfägring i älfvens lugna vatten, somnade hvar kväll vid forsens sorl och vaknade vid morgonvindens sus i dess popplars kronor. Det var gröna och sköna dagar.» En annan gång heter det: »Den nedgående solen skiner genom asparnes darrande kronor och grenarnes skuggor hoppa om hvarandra i det halfklara behagliga återskenet af aftonrodnaden. Vi äro förtjusta öfver denna vue, vi komma underfund med att vårt lilla hem är vackert. — De höga gröna träden, förgyllda af solen och viftande framför fönsterna, genom den öppna dörrenen vid utsikt begränsad af den mörka skogen östanut, öfver hvilken äfven en dröjande strimma af kvällens guld ännu blänker — allt detta bildar en så vacker fast enkel tafla, att vi däröfver bli helt lyckliga och stolta.» Men när han midsommaraftonen 1836 är i Heising- • fors, då skrifver han: »Sköna natt i NyCarleby, när solen doppar sig i hafvets vågor och strax åter skiner på ungdomens lekar! Huru ofta smög jag mig ej hemligen från sällskapet och såg drottningen uppstå ur sjöar af guld och lågor! Och dock, hvad är ali naturens skönhet, om ej hjärtat är rymligt att fatta den i sin fullhet? Här mellan gator och hus är det så trångt, så kvaft; där svärma vi ut i Guds gröna natur och under lekar och fröjd sväller vårt hjärta af innerligt jubel. Glada folk, goda folk, dig finner jag blott där! Kanske vill jag knappt finna det så annorstädes.» Iyikaså hade han i april samma år hälsat det från is frigjorda hafvet med orden: »Sist när jag tog farväl af böljan var det klara novemberdagar i NyCarleby. Det var också en höst klarare än mången vår. Våg lilla, våg