,-trängaspei, i skaldehjärtat. 251 lilla, skall du ännu, innan du nästa gång somnar in, gunga mig, gunga pullorna små till Alörns strand?» Men samtidigt tillropar han hafvet äfven: Slå! Slå högt emot stranden din bölja blå! Fri och säll utur djupet kväll, uti höjden sväll! Och skaka med fröjd från de böljande lockarna blå den nesliga boja tyrannen dig dragit uppå. Åter ett anslag, som bådar om den framtida diktningen. Ytterligare: i en årsöfversikt för 1837 heter det att årsväxten varit dålig. »Man kunde nästan tro att klimatet polariserar sig allt mer — att slutligen Finlands hjärta förfryser i den ryska resens kalla hjärtlösa famn.» Lägga vi nu härtill hvad redan tidigare omtalats: känslan af den religiösa stämningens lugn i motsats mot naturens stormar (s. 225), af naturens friskhet i motsats mot det osunda hos Horatius (s. 33) och huru månstrålarna förbinda sig med tonerna (s. 242), så finna vi huru, som redan är antydt, äfven naturkänslan genomströmmar alla olika sidor af hans inre värld. Men än mer: man finner ock i dagboken huru han allt bestämdare paralleliserar naturens lif med människo-lifvet öfver hufvud, så att årstiderna och deras växlingar verka bestämmande på eller bli en bild af människolifvets olika faser. Våren är »det friska lifvets skönaste bild, bild af ungdomen och kärleken . . Naturen sof under snöhvitt täcke, dess pulsar voro stelnade, dess öga slutet, dess lif domnadt i tung förstelning. Då andades en