252 det högre lifvet. blidare fläkt öfver vinterbädden, snön smälte, solen sken, fåglarna kvittrade, människorna logo — hell våren! Hell den eviga kärleken, som väcker den slumrande, sprider ljus öfver natten och dimman, gjuter kärlek i det bröst som förstelnat, gjuter lif i dödens skugga.» Sommaren är för honom den årstid då lifvet blommar rikast och njutes mest intensivt. Om hösten heter det: »Vi vilja vara nöjda med den mulna dagen såsom med den klara; vi veta ju att det är dock alltid klart bakom molnen.» Men när han om vintern ser »de pittoreska formerna af träden med sina drifvor och långa hängande lockar af rimfrost», då säger han: »Här kunde man omöjligt personifiera sig Vintern under bilden af en stel gubbe med lemmar genomträngda af en evig kyla. Man måste se något lefvande däri, ehuru detta lefvande uppenbarar sig i förvissningens former. Ädlare är vintern än hösten, oförgängligare är vår och sommar, ty öfver dessas skönhet andas döden sin fläkt, men det är lifvet själft som förintar vinterns former. Du är mig mycket kär, du klara nordiska vinter, och jag ville icke byta dig bort mot tropikländernas mulna och regniga januariidagar.» Och när han till julen 1837 kommer hem, då utvecklar sig hans välkomsthälsning till en teckning af »nordbons» känslor om vintern. Lifvet är blott halft, då det »under större delen af dygnet rör sig i mörker och lampors bleka sken», och man minnes »sin flydda dag som vore den en bleknad dröm, helt litet ljusare och klarare än nattens formlösa skuggor. Ty nordbon står ännu naturens modersbarm så när, han älskar henne fastän hon är hård, och då hon slumrar, lefver, vakar, verkar han ej helt. Dock älskar han mörkret ej; med stilla mäktig dragning trånar han till ljuset, och månans sken och stjärnans