strängaspei, i skaiydkhjärtat. 253 ljus och norrskensflamman, de äro honom kära sen hans barndoms dar. Men så som ock polarnaturen aldrig låter sina skuggor ensamt råda, utan med himmelska flammor tröstar och förljufvar sin långa vinternatt — så glänser i nordbons lugna, djupa barm en st järnlik låga af ett högre lif, ett sken af evighet, som blekt och drömlikt spelar uti molnen af hans själ. Det är det ljus på hvilket han förtröstar, hans dagars sol, hans nätters måne, hans lifs blida stjärna — ty från himlen är dess ljus!» * Om än sålunda naturkänslan på det närmaste sammanhängde med hans eget inre lif och var fotad på egen åskådning, främjades den dock otvifvelaktigt i hög grad genom läsning af samtidens diktning, i hvilken likaså naturen, om än på mycket olika sätt, framträder såsom återspeglande känslolifvet i människans själ. Och lika litet kan det betviflas, att hans själf reflexion och själf-uppfostran — nu likasom troligtvis redan tidigare — understöddes af bekantskapen med de skildringar af människolifvet han mötte i litteraturen, främst romanerna. Hans intresse för litteratur är ock ständigt vaket. Han går tidtals mycket flitigt på bokauktioner och låter därvid visserligen ibland — såsom det händt många andra — de billiga priserna förleda honom att köpa »råsk», men öfverkommer dock äfven stundom värdefulla saker i olika litteraturgrenar. Ej sällan får han vid besök hos någon bekant tag i en bok som sysselsätter honom medan andra spela kort. Och när han engång hos Carl von Essén åhört några sidor ur en skrift, tecknande »de omvändas segrande lugn», fortsätter han, tydligen rätt öfverraskad: »En tillfällig antithes uppgräfde jag bland