256 det högre lifvet. »På aftonen reste vi i ett vackert månsken, och jag, som vid sådana månskensstnnder ofta är så där litet hvad man kallar poetiskt stämd, jag fann det trefligt. Jag sjöng stycken utur Axel, mitt älsklingspoem, och det föll mig därvid in om icke denna romanse kunde bildas till ett slags musikaliskt dramatiskt sagospel. Jag skall närmare fundera därpå.» Något spår af att denna plan skulle kommit till utförande finnes dock ej. Samma år på våren hade han gjort en annan poetisk bekantskap, hvilken på honom verkade öfverväldigande. Den 4 juni 1834 lånade han från nationsbiblioteket Atterboms Lycksalighetens ö och läste ut förra delen redan samma dag. Andra delen började han följande dag klockan tio. Och »af den herrliga poesien och själfva den sublima sagan blef jag så intagen, att jag glömde bort middag och tid, och klockan var 4, då jag, sedan boken var lyktad, tänkte på hunger och tidspillan.» Sedan upptar dikten nog så mycket hans tankar; han deklamerar för modern »några vackra stycken» därur, citerar den och har den framför sig då han fantiserar på piano. Och när han återlämnar verket till biblioteket, sker detta »med verkelig saknad, ty jag känner föga någon bok som jag med större intresse läst». Denna förtjusning hindrar dock ej att han två år senare afskrifver en artikel ur ett svenskt blad, där Lycksalighetens ö säges förtjena namn af den tråkiga — detta som inledning till den bekanta parodin på den nyromantiska diktningen: »En nordlig västanvind från sunnan östligt svalkas.» I februari 1835 lånar han Stagnelius och säger: »Det gläder mig innerligen att få göra närmare bekanskap med den ädle odödlige skalden.» Ett år senare heter det