strängaspel i skaldehjärtat. 257 om honom: »Ack hvad den skalden är intressant! Hur rika äro icke hans bilder, huru klingande hans språk! Om man läser honom med urval, måste man beundra honom.» Hösten 1836 nämnes i dagboken första gången Almqvist. Han »namnges» af en kamrat som författare till Törnrosens Bok, och »apropos af den, har jag i dessa dagar läst Tintomara och fäller det vitsord om den, att den är den bästa roman jag läst och i sitt slag förtjenar ett oinskränkt laudatur.» Julen 1837 studeras Hinden och får omdömet: »Bra. . Vackra partier. Fäste mig vid sagan om mjölnarens hustru, som hade ett eget hemskt tycke.» — En rik skatt af citat lämnar Ramido Marinesco, men några senare partier af Törnrosens bok bedömas strängare; om Skaldens natt heter det dock blott: »Herrliga Almqvist!» Om Amorina säges åter (september 1839): »Non placet [= behagar mig icke]. Idel rudimeter, råämnen till Tintomara, Signora I^una — omogna och besatta fantasier och poesien en nybörjares. Besynnerliga Almqvist!» Nicanders Runesvärdet får omdömet: »Det är en skön dikt, icke särdeles kraftfull och passionerad, men full af en djup och innerlig känsla, som öfver det helas bilder andas sitt heliga lugn.» Af andra länders skalder tyckes Schiller ha mest anslagit honom. Han omtalar flere gånger att han studerat honom, ser Orleanska jungfrun, Maria Stuart och »Carl von Moor», citerar honom, öfversätter ur hans Klei-nere Gedichte och sammanfattar slutligen sitt omdöme om hans Sämmtliche Werke sålunda (Augusti 1839): Form! du sköna romantiska dräkt för den svärmande tanken! 17