258 det högre lifvet. Tanke, du djupa! af er hvilken beundrar jag mest? Mest jag beundrar den mästarehand, som förente er båda och hvad han tänkte så högt formade sedan så skönt. Äfven Goethe och Klopstock har han tydligen studerat och Jean Pauls Titan citeras. Om Byrons Vampyren säges (1839): »Byron i ali ära, men Vampyren är ett ohyggligt, gement stycke, som icke har rim eller reson.» Slutligen må nämnas, att han kort efter midsommar 1839 vid en stadsfärd från Löparö »på galeasen Lilla, lastad med ved» under den ljusa natten dels studerar Sakontala, dels sofver på vedträna. Och så antecknas om boken: »Goethe har sagt nog därom. Man läser och man känner en doft, man hör en musik, man är med ens midt bland blommorna, ser biet surra kring vattenliljan och lotusbladet gunga i en välluktande västan. Sakontala är lik ett orangeri här uppe i norden, eller än mer: hon är Indien själf. — Om stycket som drama tiger jag; det är harmoniskt helt, det är musik.» Hans starka intresse för teatern förmedlar bekantskapen med en mängd stycken, dem han ser tyska eller svenska trupper uppföra. Om Grillparzers Sappho är redan taladt. Kleists Käthchen von Heilbronn finner han (1837) vara »en riddarepjes af mindre värde; likväl förekommo där vackra ställen, en stor eldsvåda m. m.» Victor Hugos Angelo Malipieri åser han i Nykarleby (1838) »med stort intresse. Oväntadt väl dekoreradt för en så liten och klen theater. Oväntadt väl speladt . . i synnerhet af fru Westerlund, som spelte Thisbe med en sådan känsla, att tårarne kommo henne i ögonen, då hon sade: