,-trängaspei, i skaldehjärtat. 261 Om Fredrika Bremer hade han 1835 sagt, att han läst Nya teckningar ur hvardagslifvet »och måste bekänna att de äro förträffliga. Maken till fruntimmer att kunna skrifva har jag aldrig hört. Det är skada att jag ej har tid att rätt studera den älskvärda författarinnan.» Men 1837, då han läser Grannarne högt och engång afbrytes af en visit, »just som jag med mycken pathos declamerade ett af Brunos tal», har han några detaljanmärkningar att göra, likasom mot flere af friherrinnan Knorrings romaner, dem han på samma sätt föredrar. Öfver hufvud är han dock mycket välvilligt stämd mot bägge dessa författarinnor. Ingemanns Prins Otto af Danmark får (maj 1836) helt kort vitsordet: »Bra». Af franska romaner är han däremot mindre anslagen. Ur E. Sues L,a salamandre afskrifver han väl, tydligen för stilens skull, ett par skildringar och flere sentenser. Om Victor Hugos Notre Dame fälles däremot (1836) följande omdöme: »Jag hade gjort mig stora föreställningar om denna V. Hugos celebra produkt, och nu fann jag den långt under min väntan. Jag kan ej tåla Victor Hugo mer, så stor beundrare jag än var af honom efter läsningen af Han d'Islande.» Hösten 1838, när Thilda är på Kudnis, berättas åter: »Sitter och läser högt för flickorna ur Paul de Kocks äktenskapshistorier, tills de falla till bönboken och be att slippa höra mera.» — En annan gång föreläser han på Kudnis »om monsieur Tardif, som alltid . . kom ± timme för sent», och får sedan af modern namn efter denne, när doktorinnan finner honom ej vara tillräckligt flink i vändningarna. Af engelska romaner läser han fortfarande Walter Scott, vidare nämnas Coopers Banditen, Marryats Peter