2Ö2 det högre iylfvet. Simpel (»en sjöroman, intressant nog, ehuru tämmeligen hopfuskad») och Jacob Ärlig, m. fi. Allra mest intresserad är han dock af Bulwer. Vi minnas huru han påskdagen 1837 försummade gudstjensten för att läsa Den förskjutne; och senare (1839) antecknas likaså en söndag: »Okyrka. Ernst Maltravers». Vidare nämnas Pompeji sista dagar (»ett sällsynt arbete»), Pelham, Devereux, Paul Clifford och Eugene Aram. Den sistnämnda och Den förskjutne ge 1837 anledning till ett längre uttalande, hvilket visar att han nu fått en bestämd uppfattning af hvad en modern roman bör vara. Han säger sig först ej kunna förstå det öde som drifver Eugene Aram och kan »i synder och brott nedtrycka den själ, som efter allt mänskligt begrepp vore värdig att krönas ined den jordiska ärans lager och det eviga lifvets oförgängliga krona. Dock hvad är det vi förstå?» — Och han är i alla fall viss om att »i individens öden och andliga utveckling röjer sig icke mindre än i världshistoriens gång den outgrundeliga vishet, som genomtränger skapelsen ifrån intelligensens höjder ned till materiens lägsta atomer.» Så säges: »Bulwer har yttrat den åsikt, att hvarje roman bör bidraga till förökandet af vår aldrig nog tillräckliga kunskap om människohjärtat och söka ur detsamma framställa någon ännu oklar nuance, något ännu outredt och lärorikt psychologiskt fenomen. Och visserligen torde detta vara det ädlaste syfte som den nyare romanen borde uppkasta för sig — nu sedan dikten icke mer framträder omedveten af sig själf, utan i fullt medvetande uppvuxen ur konsten och därföre nödvändigt i behof af