264 det högre lifvet. intresse må kunna concentreras, renas och förädlas . . Ty det höga och det låga, den store anden och det lilla småsinnet, den vises sträfvande och hopens krälande, med ett ord andens rikedom och materiens fattigdom, upphöja, genom ömsesidig beröring, hvarandras contou-rer och gifva det hela denna konstnärliga fördelning af ljus och skugga, som är så oumbärlig för en fulländad tafla.» Samtidigt med att han sålunda för sig klargör diktningens uppgift har han rikt tillfälle att jämföra sina åsikter om litteratur med andras. I maj 1837 omnämner han »Stenbäcks critik öfver svenska vitterheten — något för ensidig och ej i min smak». Och hösten samma år tyckes den oppositionella stämning, som framkallades af afdelningens klyfning, ha öfverförts äfven på det litterära området. Ty efter ett af de upprörda nationsmötena kommo några kamrater (Helandrarne och Mathlin) hem till Topelius och »vi roade oss att criticera böcker och gifva dem academiska vitsord.» Två dagar senare har sällskapet redan fått namn: »de kritiska snapphanarna drucko the hos mig, samtalade om litteratur och universitetspolitik»; och längre fram heter det: »Vi fortforo att kriticera allt hvad vi kunde påminna oss i den sköna litteraturen.» Det kritiska sinne, som sålunda uppodlats, kommer honom tillgodo äfven på andra fält än skönlitteraturens. För historien hyste han, som vi sett, stort intresse och läste väl äfven under dessa år åtskilligt från detta område; den 21 februari 1834 antecknar han sig ha lånat »Fryxells historie», utan tvifvel sjette delen, om Gustaf Adolf, hvilken utkommit föregående vår. Och så fäller han våren 1839 anmärkningsvärdt omdöme om