s träng aspel i skaldehjärtat. 267 den nedgående solen. — Det är herrligt och jag tänker i hast på Ossian, som jag läst för flere år sedan. Han älskade solen, när den gick ned i hafvet — herrliga Ossian!» Men än viktigare är den nära förbindelse som äger rum mellan hans eget inre lif och vissa sidor af tidens diktning, särskildt den nyromantiska. Såsom redan är framhållet, växte han upp i en omgifning, där man var mycket fallen för att i allehanda saker och ting se »förebud» till något som stundar. Själf är han ingalunda fri härifrån: när han möter Mathilda bärande sopor från lusthuset i Iyithéns trädgård, sätter han detta i förbindelse med den »disharmoni», som strax därpå yppade sig mellan dem. När Lithéns flytta in i en nyuppförd byggning och »flickorna säga de äro rädda att något händer, då de flytta in», yttrar han därom: »Det bevare Gud», och när flyttningen skett, kastar han något i en brasa »såsom föräring åt husrådaren». Men när Mathilda syr fast en svart lycka i hans röck och Rosalie säger: »Aj, aj, en svart lycka, hu! det betyder illa!» då »sade jag med mitt goda courage: — Nej, svart betyder här icke sorg, utan endast allvare, d. v. s. en allvarsam lycka eller lycka på allvare.» Likaså är han visserligen, som vi redan sett, med om företag som åsyfta att utforska framtiden: knytor, stöp, spådom med såll, till hvilket ställes frågor, slant eller nio sorters blommor under hufvudgärden m. m. Men sådant betraktar han mest som en lek och finner det tydligen bero på en slump om några af sållets spådomar slå in, såsom t. ex. att en viss präst skall predika följande dag. Eller tolkar han spådomarna i öfverensstämmelse med de känslor som behärska honom. När