,-trängaspei, i skaldehjärtat. 269 Så mycket mer kunde han då, vid sina frågor om lifvets mål och mening, söka kläda svaret i sådana symboler som Vågen och Seglaren på världshafvet. Därmed möter han nu romantikerne, åtminstone i den form dessa symboler få — ty symboliken var ju, om uttrycket tages i vidsträcktare betydelse, utmärkande för tidens hela diktning, äfven för Runeberg (Flyttfåglarna, Källan m. fi.). Men också här bibehålles den nära förbindelsen med hans eget känslolif; han citerar, som vi ha sett, själf Seglaren på världshafvet såsom uttryck för sin egen »pilgrimsfärd från Jerusalem». Detsamma gäller hans sinne för det underbara, fantastiska, för vanligt människoförstånd oförklarliga. Midsommarnatten 1837 mötte han »en skara gossar, som mycket ifriga och på fullt allvare berättade sig hafva sett en jordgömma brinna på en äng invid vägen. Det egna underbara och romantiska intrycket af den sköna halfdunkla midsommarnatten harmonierade mycket väl med en sådan vision.» Samma känslighet för »underbara och romantiska intryck» visar han själf flere år regelbundet påsktiden, då hans fantasi starkt sysselsätter sig med häxorna — samtidigt som lika regelbundet det religiösa intresset då stegras! Vi minnas huru han redan 1833 om påskaftonen satt länge uppe och »betraktade månskenet, med underliga fantasier om troll och häxor» (1: 463). Dessa fantasier togo äfven form i ett kort kväde, som ännu finnes i behåll, såväl text som melodi, tydligen afsedt att både sjungas och spelas. Följande år, då han funderade på att skärtorsdagen äta nio strömmingar med stjärten förut (s. 210), skref han