270 det högre lifvet. likaså en dikt, kallad Påsknatten, och skildrande huru en riddare på gångare god ansattes af trollen. År 1835 heter det skärtorsdagen: »Är du åter här, du gamla trollkärings-fysionomie? Nå välkommen ändå, kära du, du låter åtminstone inbillningen göra en utflykt i den här alldagliga, särdeles opoetiska världen, och det tycker jag om.» Men om aftonen spisades hos Rosenkampffs »bland annat gröt, och af den åt jag så väldiga portioner, att jag måste låta alla poetiska fantasier fara, hvilka jag hade i sinnet att nu om skärtorsdagsnatten producera.» På prosa apostroferar han dock häxorna: »Hejsan, gummorna små, kvastarna i ordning . . åt blåkulla bär det, huj! gummor, det bär åt fanders . . Skynden då, fan väntar, den sotiga besten, ni får stryk annars. — Opp och neder, opp och neder och ingenstans veder!» År 1836 heter det: »Den så särdeles viktiga skärthorsdagen gick förbi utan allsköns trollerier och äfventyr. — Nej, påsktrollens tid är förbi, kärngarna hafva glömt sina kvastar, ungdomen har glömt att tro derpå, de gamla att berätta därom. Och likväl kan jag, när jag blir gammal (?), säga: i min barndom ännu var det ej alldeles slut med den gamla goda tidens hexerier och troll; då hände nyss förut att en bondhustru i Soklot kastade i elden ett splitter nytt förkläde, emedan hon fann det vid fårfållan om långfredagsmorgon.» Men påsklördagen, då han är på aftonpromenad med friherrinnan och Jeana, heter det: »häxorna, gummorna stackare, ha vi glömt bort alldeles.» Så fullföljer han 1837 tidigare hysta plan och äter precis klockan tolf skärtorsdagsnatten »nio stekta vassbukar utan bröd och dricka. De smakte ohyggligt illa, så att när den nionde gick, sade jag i glädjen: se så,