,-trängaspei, i skaldehjärtat. 271 nu gick den nionde! — och i och med detsamma var hela förtrollningen förstörd. Ganska flat lade jag mig, las Den förskjutne och drömde ingenting.» — Äfven nu sågos inga påskkäringar, men han lärde Rosenkampffs jungfrur att sätta ljus emellan dubbla speglar för att få se sina fästmän. Ännu 1838 antecknas påsklördagen: »Inga kvastryttare syntes till». De följande åren säges däremot ingenting härom. Af det nu anförda finner emellertid läsaren huru djupa rötter äfven en sådan detalj i hans alstring, som de ofta förekommande häxorna, har i hans eget inre lif — likasom i hvad han i barndomen traditionsvis ärft från tidigare generationer. Men äfven på andra håll möter honom det underbara. Skärtorsdagen 1835 funderas hos Rosenkampffs »vidt och bredt om hvarjehanda, som man vanligen säger gå öfver sitt förstånd». Och när på hösten hos Lithéns lästes Zschokkes novell Hortensia von Hornegg, där hjältinnan är hvad man nu kallar hypnotisk, disputerades mycket »om möjligheten af dess underverk» och »jag, som är fallen för det underbara, försvarade den». Men allra bestämdast uttalar han sig samma år i några »reflexioner», utan synbart sammanhang med hvad eljes för dagen berättas. »Kroppen är själens verktyg, men själen kan äfven vara kroppens, nämligen i en punkt där bägge sammansmälta i dlare sinnlig kärlek, det vill säga sådan de gamle uppfattade den, lifvet i sin ädlaste, högsta yttring, en öfverflödande lifvets fullhet. Utan fantasie vore äfven denna kärlek ej till, och just däruti att den lefver i fantasien skiljer den sig från det lägre begäret . . Att det gifves en inom människan verkande mörksens makt, hvilken