272 det högre lifvet. kan fängsla den starka viljan och leda henne, tvärtemot bättre medvetande, vill jag icke bestrida. Men äfven till det goda se vi oss ibland så oförklarligen, så mäktigt dragna. Månne icke sagan om en god och en ond ängel hos människan är något mer än ett blott foster af fantasien?» Men denna uppfattning är tillika för honom förkroppsligad i den älskade. Ty hösten 1834 säges: »Att Mathilda är mitt lifs goda ängel och ali dess glädje, det visa äfven mina drömmar, uti hvilka Gud låter mig se min väninna.» Och när sedan längre fram Emilie flere gånger berättar om drömmar som hon haft, framträda äfven hans känslostämningar stundom i dagboken i form af drömmar. Så kan han ock, då han blickar tillbaka på året 1837, tala om huru »människan ser på det förflutna som på en dröm och på framtiden som på en dimma.» Och »då händer det, att äfven det närvarande, äfven det Nu, som oupphörligt växlar, förekommer henne såsom en fin gräns-linie mellan drömmen och dimman och därföre nära besläktadt med båda. — Då försvinner plötsligen det sken af verklighet, som dittills förskönande hvilat öfver tingen, hon finner världen som en skugga och sig själf som den oförklarligaste, dunklaste skuggan ibland dessa skuggor.» Detta är den rena romantiska stämningen, men framvuxen ur hans eget inre själslif; icke utifrån lånad, utan hans egen personliga tillhörighet, om ock naturligtvis Atterbom och Almqvist kunnat medverka till att främja och påskynda hans utveckling i denna riktning. Men så tillägger han: »Så långt var forntiden kommen innan den anade odödligheten. Längre hafva vi hunnit, ty det uppen-