278 det högre lifvet. Så kunde man ock ur dagboken sammanställa yttranden, hvilka skenbart strida konträrt mot hvarandra. Vi minnas huru han vid sin första nattvardsgång prisade den lycklig, som finge dö i en sådan stund. Men en annan gång, då han inlåtit sig i diskussion med den pietistiska Sophie Fonselius, bestred han »att det är lyckligast för människan att dö i späda år — att dö innan hon hunnit med klarhet uppfatta sitt lif, sig själf, sin Gud och sin bestämmelse, innan hon hunnit förvärfva sig någon rätt till den herrlighetens krona, som vid vandringens slut tilldelas allenast åt dem som mycket lidit och mycket kämpat — icke åt dem som i barndomens töcken bortslumrat några få och korta dagar.» Likaså kan han engång, då han väntat en hel packe bref och får blott ett, säga: »Jag var så herre öfver mig själf, att jag ej blef ledsen däröfver, ty jag har slagit mig litet på stoiska grundsatser.» Men så kan han ock engång yttra: »Det är dåligt att mäta sitt lif efter år och tid — men bör man mäta det efter nöjen, efter känslor eller efter verksamhet? Klokare folk må välja det sista, jag väljer de första bägge.» Och han är med Emilie ense om att tycka lika litet om »beskedliga karlar», som om »ständigt förnuftiga flickor», ty »man måste vara litet oförnuftig ibland, åtminstone inte alltid tänka på det allrakäraste lagom.» Men alla dessa motsatser härröra icke af bristande enhet i hans karaktär, utan de visa blott att han var en människa med rikt själslif, förmöget af många olika skiftningar. Och framför allt visa de att han var stadd i stark utveckling från barn till yngling och därför dels kunde på olika tider se lifvet ur olika synpunkter, dels ville för