enhet i mångfald. 2 287 Det var synd om Moster: hon gret häftigt, men just detta är en välgörande lindring och lugn följer desto snarare efter stormen.» Då det sedan omtalas huru mostern under de följande dagarna småningom blir »munter nog», får man nästan intrycket af att den ej fullt sjuttonårige ynglingen i sin medkänsla för henne lidit mer än hon själf — morfaderns död var också länge väntad. Men i de uttalanden vi anfört röjer sig ock en för hans ålder förvånande stor observationsförmåga och människokännedom. Denna sympati, med hvilken Topelius betraktade sin omgifning, var naturligtvis främst ett utslag af hans blida temperament och människovänliga skaplynne. Men den underhölls ock af att han i denna sin omgifning öfverallt rönte motsvarande känslor. Ovänner hade han inga, af kamraterne var han tydligen mycket omtyckt, och än mer i Nykarleby. Han var vördnadsfull och uppmärksam mot de gamla, god sällskapsbroder med ungherrarna och damernas trogne riddare. Särskildt hos de talrika släktingarna var han en afgjord favorit, och släktkänslan var hos honom lika stark som hos hans förfäder. Vid besöket i Uleåborg studerar och kopierar han ock familjens stamträd, som upprättats af farbror Gustaf. Denne å sin sida fortfor att ge och erbjuda honom pekuniärt understöd; till jul fick han regelbundet femtio rubel, hvilka 1839 antecknas ha kommit »i grefvens tid». Men trots den kärlek och välvilja han rönte kände han sig dock säkert i sitt innersta rätt ensam. Innerligast var han väl fäst vid modern. Hennes hulda omsorg om honom var ock lika varm som hennes råd voro kloka. Särdeles målande är i detta afseende beskrifningen öfver afresan från Kudnis i januari 1835.