288 det högre lifvet. »Nu återstår då att förtälja huru jag först spisade middag, som var baresta mina favoriträtter, vörtebröd och god mjölk, cortletter och lingongröt med sirap uppå, huru jag sedan tog husfolket i hand och sade farväl och sålunda, själf oppstoppad i min nya krimskinnsmössa, steg i min välstoppade släda — eller nej, det var så rätt, i sufletten, ty Mamma följde mig till Juthas . . Där kysste jag min goda Mamma, fick förmaning att vara försiktig på resan, och så bar det i Guds namn vidare.» Äfven i hans inre lif får modern taga del: så förtror han henne sina känslor för Emilie, hvilka han säkert tror hon skall gilla. Men små disharmonier kunde nog ock inträffa mellan mor och son. Zachris skrifver t. ex. i september 1834 i dagboken: »Mamma, min goda goda Mamma, skulle jag ej mer älska henne? Skulle jag med otack vedergälla hennes oändeliga kärlek? Bort, goda Mamma, med dessa mörkrets ingifvelser! Helt annorlunda är mitt skall en sådan sons hjärta vara. Kanske har jag ibland sårat Mamma, men känn mig rätt och förlåt mig!» — En annan gång är det han som missförstått ett skämt af henne och hon som förklarar sig ingalunda ha menat något illa. Men äfven om sålunda »disharmonierna» voro blott öfvergående, funnos nog fall, där modern gjorde gällande en uppfattning som sonen ej fullt delade. Och han å sin sida kände sig säkert äga områden af sitt inre lif, där han ej förtrodde sig till henne. För Henrik Backman kunde han däremot fullt öppna sitt hjärta. Men vännens sjuklighet och kastningarna i hans lynne gjorde att det väl var han som mera behöfde Zachris än tvärtom. Och rivaliserandet om Emilie verkade, trots vänskapen, nog åtminstone i någon mån ett