enhet i mångfald. 289 minskande af förtroligheten, särskildt då Zachris redan tidigare funnit, att vännen »med alltför plump hand grep in i ömtåliga saker». Huru det så löftesrikt började vänskapsförhållandet till Olof Helander afbröts genom olikhet i åsikter är redan nämndt. Blank slutligen, med hvilken Zachris så länge kamperade tillsammans, var säkert honom uppriktigt tillgifven, och rumkamraterne hade många gemensamma intressen: de spelade schack, disputerade i lärda ämnen o. s. v. Men Blank var ju betydligt äldre och dessutom, som vi redan sett, till lefnadsvanor och syften ej alltid i Zachris' smak. Han tyckte om att roa sig och klä sig väl: hos Iyithéns beundrades hans »oförlikneliga pärl-frack». Och så uppträdde han ibland såsom vore han ännu informator, han tyckte t. ex. det ej var passande att Emilie i Helsingfors gick på gatan ensam med Zachris. »Ej passande! Nå du himmel, det var något rätt konstigt! Ej passande att två unga personer, som växt upp tillsammans, gå ett stycke gata tillsammans! Med för-lof sagdt — det var en capitalt dum anmärkning.» Till råga på allt framställde sig Blank en tid i bref till Zachris — vare sig på allvar eller på skämt — såsom en gynnad beundrare af Emilie. Och man förstår, att detta än mer var egnadt att hos Zachris minska förtroligheten gentemot den forne informatorn. Så blef han då hänvisad till att öppna sitt hjärta företrädesvis för sin dagbok, och denna, Ephemeris som han de senare åren kallar den, blir honom därför dyrbar såsom hans bästa förtrogna. Väl framställes dagboken ej sällan såsom afsedd blott för framtida hågkomst. Vid början af 1836 säger han först: »Allt detta skrifvet för eget nöje, upptecknadt 19