2go det högre iylfvet. utan förbehållsamhet, fritt som tanken själf. Ville därföre icke att detta komme i obehöriga händer.» Och så heter det: »Så träden då fram, brokiga bilder, taflor från hjärtats värld, taflor af lifvet i dess nittonde år, växlande som skyarna i Runebergs källa, träden fram för att en dag åter uppläsa porten till Minnets land. Dyrbara skatter,. hvilka ögonblicket med det ständiga formuläret »förbi» hemförlofvar till en kommande dag.» Men ej sällan resonerar han med sin Ephemeris eller med sin »kära Pegasenhjelm» och klargör sålunda allt mer sitt eget jag och sin ställning till andra. Ty, heter det i januari 1839: »Jag hatar af allt mitt hjärta egoismen, i synnerhet dess praktiska principer, men jag rår ej för att min egen värda person måste förblifva hjälten i min egen biografi.» Vi ha dock redan sett att detta ej får förstås så, som skulle han betrakta sin »hjälte» isolerad från den omgifvande världen. Tvärtom sträfvar han, ju mer hans reflexion utvecklas, att sammanfatta de enskilda företeelser han åskådar — likasom de olika sidorna af det egna jaget — under allmännare synpunkter, för att sålunda i sitt medvetande behärska den brokiga mångfald af intryck som mötte honom. Men äfven häri röjer sig den »organiska» enheten i hans inre värld, i det företeelser af olika slag hänföras till samma orsak. Kortspelandet i Nykarleby, det slappnade intresset för afdelningslifvet och pietismens ensidigheter — alla äro de för honom yttringar af den egoism han af allt sitt hjärta hatade. En likadan allmän synpunkt är för honom hyllandet af det enkla och naturliga. Detta ser han i sällskaps-