enhet i mångfald. 291 lifvet i Nykarleby, i motsats mot hufvudstadens förkonstling — som tillika är förryskning! — likasom senare vid hans egen promotionsbal i motsats mot »handelsbalen»; vidare i att man ej skickar kortlappar till hvarandra på nyårsdagen, i lifvet på Alörn, där alla äro »naturens barn», i Iyöparönöjena och i Emilies svar på frågan huru man skall behaga henne. Men när han så likaledes försvarar Runebergs Hanna för dess naturlighet, så får äfven denna princip för honom en ännu högre betydelse. Ja man kunde säga, att samma motsats mellan natur och öfverkultur möter oss i hans omdömen om Homeros och Horatius. Men oaktadt han sålunda har sina allmännare och högre synpunkter för bedömandet af hvad han ser och erfar, visar han ingalunda någon lust att göra propaganda för sin mening eller uppträda som världsförbätt-rare. Tvärtom behåller han ofta sin från andras afvikande åsikt för sig själf. Och då han engång tillfrågas om han skulle gifta sig med en änka, svarar han: »Det kan jag icke på förhand bestämma. Människornas förhållanden äro så olika; den ena kan göra rätt i samma sak, hvaruti en annan gör orätt.» Likaså när det resoneras om »lämpligheten af partie mellan jämnåriga. I sådana frågor är jag stum, trots någon från Portici; tvingas jag emellertid nolens volens att öppna mund, så blir det det allmänna: lika äro lika och olika olika, de må sedan vara jämnåriga eller ej.» Allra mest anmärkningsvärda äro dock de yttranden han fäller om »disharmonier» mellan honom och andra. Han finner visserligen en sådan disharmoni vara »en besynnerlig sak mellan människor som veta så säkert att de ville och borde och kunde harmoniera». Emellertid