292 det högre lifvet. menar han, att »allt har sin nytta: åskan i luften, ogräset i blomstersängen, tvister mellan goda vänner.» Ty efter tvisten följer förklaring, »efter förklaring försoningen och i försoningen solsken och ren luft — såsom efter åska. Kunde blott alla så stämma sina själars strängar att de, lika store compositeurer, i själfva sina dissonancer frambringa den bästa effect.» Men mest uttömmande behandlas ämnet i en lång »reflection» från hösten 1835. Sådana disharmonier uppkomma, heter det, i stort sedt af människornas egna fel och passioner. Dessa åter härröra af människans »egen inre natur . . hvilken äfven i den renaste barm måste göra sina rättigheter på mänsklig svaghet gällande . . Fördenskull: om en ängel och en människa bytte med hvarandra, så att ängelens själ lefde i människoklädnad på jorden och människans själ oförbättrad iklädde sig ängelens omgifning i andevärlden: de skulle ingendera vara hvarken det ena eller det andra fullkomligt. Ty allt är skapadt för den krets hvari det verkar, och människan är med alla sina andeliga lyten jämt opp sådan hon i denna världen kan och måste vara på den jord där hon är innebyggare.» Kraftigast påverkades dock hans inre utveckling af att han så energiskt sökte uppfostra sig själf. Stundom klargör han sin egen ställning genom jämförelse med andra. När han får ett muntert bref från August Essén, hvilken som informator hos grefve Armfelts »pjunkar med sitt högförnäma herrskap», säger han: »Mamma mente att jag bort komma dit — strunt skulle jag ha dugat till det! Men bror August förstår sig bättre på folk.» Mest var det dock genom själf analys som han sökte lära känna sitt eget jag. Och hvad han då främst tyckte