enhet i mångfald. 2 293 sig sakna, var ihärdighet i arbete. Men äfven andra sidor af sitt väsen kunde han reflektera öfver och finna böra utvecklas. Så säger han, då han första gången sett en eldsvåda och öfver den gett en målande beskrifning (februari 1835): »Jag har ibland föreställt mig huru jag skulle vid någon eldsvåda utföra en ridderlig bragd och mellan lågor och rök störta mig i ett brinnande hus för att rädda en människovarelse. Jag ser nu att det skulle inte vara något lekverk — men jag tror sannerligen att jag skulle hafva mod därtill, ty jag har själf märkt att, så maklig jag vanligen ser ut att vara, så stegras vid tillfällen af vikt min verksamhet till en alldeles otrolig grad. Lägger jag därtill denna svärmande enthusiasm som stundom griper mig, så tror jag — utan skryt — att jag skulle ha hjärtat på rätta stället.» Men en annan gång ondgöres han starkt öfver att han ej haft sinnesnärvaro nog att gripa en pojke, som han misstänkt var en tjuf och som verkligen narrat af en fattig gumma ylle och strumpor. »Så ond på mig själf lärer jag ej på länge varit. Jag var i häftig rörelse, jag hade ej ro att sitta inne, min oro dref mig kring på gatorna utan att jag visste hvart. Jag bespejade hvarje pojkansikte för att se om jag ej skulle däri känna igen min gynnare, men förgäfves. Sluteligen vek jag in till the-jungfrun och där började theångan att lugna stormen inom mig. Länge lärer jag minnas den förargelsen; måtte den böta mig för obeslutsamhet.» Sålunda åsyftar äfven hans själf uppfostran icke enbart skolning af förståndsverksamheten och viljan, utan lika mycket odling af det mer impulsiva känslolifvet. Ja han kan till och med sträfva att skola, eller, för att begagna ett nutidsuttryck, träna sin fantasi.