296 DET högre lifvet. såsom uppfostrans slutmål uttryckligen anger harmoni mellan väsendets olika sidor, likaså finnas i behåll flere uttalanden af Topelius, i hvilka harmonin betecknas såsom det högsta i tillvaron. Och hvad han härom har att säga visar oss, att han ej försummat att utveckla ytterligare en sida af sitt väsen, om hvilken man eljes vore frestad förmoda att den alis icke eller mycket litet skulle fått göra sig hörd hos en skaldenatur. Vi mena sinnet för det spekulativt-filosofiska. Men vi minnas att han redan då han läste för Runeberg visade håg för logik. Och det starka intresse man denna tid allmänt hyste för den tyska dialektiska filosofin kunde ej undgå att meddela sig äfven åt hans så mångsidigt mottagliga själ. Så förtäljer han, att han mot slutet af terminsfesten hösten 1836 öfverbeviste en kamrat »med fyra grundeliga skäl att den hvita kakelugnen i salen var svart», och att vid samma tillfälle äfven andra sådana disputationer mellan »många» af kamraterna föreföllo. Och från följande vår äga vi af honom ett dialektiskt bevis för att ingen lycka finnes till — men också ingen olycka. Det må anföras äfven med hänsyn till den säregna ton, i hvilken det är hållet. Allt som existerar, heter det här, måste antingen vara ändligt eller oändligt. »Är lyckan oändlig? Nej Gudbevars. Posito således att den är ändlig. Men allt som är ändligt måste ju ha början och slut. Har lyckan början? Hm! menen I, visst har den det. När? kanske i världens begynnelse? Var det en lycka, att hela denna pustande, gråtmilda jord började kralla sig fram ur Mamma Intets famn för att som en ångvagn ryka och ränna kring himlatorget? Var det kanske en lycka att