298 det högre lifvet. idée är det enda nrtalet för alla tal, urharmonien, med ett ord: Gud. Ja han söker genom figurer, i hvilka linier äro dragna i olika riktningar mellan vissa punkter, åskådliggöra huru harmoni uppstår mellan »physiskt varande, intellectuellt varande, oorganiskt, abstract, animalisk och vegetabilisk organisation» m. fi. sådana begrepp. På en annan figur åter framställes solen som »sinnlig bild af Gud, hvars harmoniska princip uppenbarar sig i ljus och värme. Solen står Gud närmare än planeterna, åt hvilka den är bestämd att utdela den öfverflödande harmonie, hvilken den af Gud emottagit såsom abstract och andelig och hvilken den genom en egen process gifver form (för-sinnligar) och sedan utskickar i form af ljus och värme.» Nedanför solen är jorden, hvilken »emottager från solen medelbart den sinnliga och från Gud omedelbart den andliga harmonien». Och så finnas på figuren stjärnor, som »uppstiga, den ena högre, den andra lägre». De äro »människosjälar, hvilkas sträfvande efter harmonie starkare uppenbarat sig än mängdens och derföre genom egen kraft kommit harmoniens urpunkt, Gud, närmare. — Plato, Socrates och många andra. Den högsta stjärnan, som från jordens dunkla djup uppstigit och närmat sig gudomen, är Christus, hvilken högt öfver alla andra, förmedelst en omedelbart erhållen, i honom inneboende, nära gudomlig harmonie, nalkats urpunkten och, genom samma honom inneboende harmonie, likasom neutraliserat andens sinnliga band, och därföre, han ensam, i sinnlig måtto kunnat sjunka i Gud tillbaka. Anmärkn. Det är klart att jag här talat blott om bundna själar, bundna af sinnlighetens band. Ty, engång lösgjorda, skynda visserligen alla själar, likt lågan som vill åt höjden, till Gud tillbaka.»