enhet i mångfald. 299 Andra stjärnor åter, »som fallit nedanom jorden, de äro fallne andar, människosjälar som förblindade sökt upplösa och själfva befria sig från inflytandet af den eviga harmonien, och därföre, just då de trott sig stiga, fallit djupt under mänsklighetens allmänna ståndpunkt. En sådan fallen ande är t. ex. Voltaire och många andra. Den djupast och nedanom harmoniens linea fallna, är det ondas princip djäfvulen, hvilken visserligen äfven trodde sig stiga, då han sjönk i en afgrund af mörker och disharmonie.» Men detta mera intellektuella klargörande af människosjälarnas förhållande till harmonin har för honom tydligen mindre betydelse än hvad han känner såsom fyllande hans hjärtas djupaste behof och hvilket uttrycker sig bland annat i dessa ord: »Kärleken är ett sträfvande efter harmonie. Harmo-nie är kärlekens mål och högsta utveckling. Harmonie är skilda väsendens sammansmältande i ett. I djupet af människans själ rörer sig ett sådant sträfvande, således kärlek. Och emedan tonernas harmonie är ett försinnligande af den högsta harmonie, så förklaras lätt hvadan detta musikens oförklarliga djupa intryck på mänskliga sinnet härrör.» En annan gång säges: »Alltings urkälla är harmonien — ur denna källa öste Gud när han verkställde och Haydn när han beskref skapelsen. Men att beskrifva med musik, det är att upplösa väsendet i sina elementer och ordna dessa harmoniskt.» Genom att sålunda betrakta kärlekens värld såsom det område, där harmoni sökes och vinnes, har han nått