3oo det högre lifvet. den ståndpunkt, som Geijer formulerar i efterskriften (af år 1842) till den uppsats Topelius läste på Orisberg. Den högsta motsatsen är ingalunda, såsom filosofin gemenligen proklamerar, jag och icke-jag, utan jag och ett annat jag, jag och du. Äfven denna sida af sin lifssyn har Topelius lefvat sig till, genom det rika lif kärleken öppnade för honom själf. Och då han i den österbottniska kamratkretsen känner äfven »studentasinne», har, kan man säga, han likaledes lefvat sig till att känna sitt jag utvidgadt till ett vi. Han förklarar ock engång, redan 1834, då han om kamratkretsen skrifvit Vi: »Österbottniska afdelningen tyckes mig rätt så väl förtjena ett stort Vi, som själfva hans Kejserliga Majestät.» Detta sympatiska sammangående med andra är ju utmärkande för ali stor poesi: äfven Geijer var skald, och Runeberg jämför gärna poesins sätt att uppfatta företeelserna med kärlekens blick på sitt föremål. Men å andra sidan kunde hans rika hjärta finna att världen omkring honom icke gaf hvad han behöfde. Så skrifver han engång: »Det har väl stundom händt, gode läsare, att du för en vän, som du älskat mer än andra vänner, oförställdt och af ditt hjertas innersta yppat hvad du på den vida jorden ansett dyrbarast och bäst, hvad du älskat och värderat högst och mest. Och då har du bland människornas tallösa skara pekat på den ene eller den andre, sägande: denne eller denne är det. Eller har du kastat ditt öga vida omkring och icke funnit, icke funnit bland lefvande väsenden ett som du velat trycka till ditt hjärta helt — och då bedragen gått in i dig själf tillbaka. Eller har du själf känt din barm förstelna af en ofrivillig is,