enhet i mångfald. så att människorna flytt din kyla och du lämnat ensam, — och har då trädt närmare till den stora allmänna naturens mångnärande barm för att vid den finna värma och ljus och tröst. Men af dessa tre, hvilket synes dig nu bäst och skönast: mänskorna, du själf, eller den stora naturen? Och om du efter långa pröfvande år kunde skjuta tidens timvisare tillbaka och hafva det redan framfarna framför dig såsom ett kommande — hvad ville du välja då, visare vorden af erfarenhetens skatt och visare af det timligas skiften? Det tvekande hjärtat förvillar sig lätt i sitt eget gåt-lika dunkel. Du säger: människorna, men du ser i dem dig själf såsom din kärleks helhet och mål — du ser dem skugglikt uppkomma ur naturens sköte och i det försvinna. Är du då nöjd med ett villande skuggspel af sanning, så blir du därvid och går icke längre. Men söker din själs öga med längtan sitt eviga ljus och hatar dunklet och villan — då går du forskande in i dig själf tillbaka. Från mänskorna är du då kommen till människan — ett stort och betänkligt steg. Här är ett stort bråddjup och ett stort dunkel. Men när ditt öga vant sig vid djupet och dunklet, så att det förmår gripa föremålen i det inres nattliga värld, finner du denna med oräkneliga fina trådar sammanhängande med den yttre omgifvande naturen. Dessa skola för dig vara Ariadnes trådar i Labyrinten; du skall genom dem åter leda dig ut i den yttre världen. Men här skall du icke stanna vid ytan och formen blott, ty ytan har ett inre och formen en lifvande själ. Nu är ditt öga skärpt, under forskningens örnflygt, nu ingår du äfven i världens inre. I detta inre har sandkornet lif och de höga bergen en kraft som städse vakar