302 det högre lifvet. och verkar; ty en gudomlig ande genomtränger tingen i deras finaste atomer och ger dem sin eviga betydelse och mening. (Hvarföre korttänkt förneka den anorganiska världen en själ? Äro icke alla dess krafter, cohaesion och adhaesion närmast, märkeliga yttringar af ett i dem inneboende mäktigt och hemlighetsfullt andligt lif?) Nu har du i det ändliga funnit de friska spåren af det oändliga — du går längre och kommer så i kretsgång till dig själf igen; så att du likasom upptager världen i dig, hvarigenom ali form och ali yta försvinner och den höga himlen, af inga skyar skymd, öppnas för din blick. Men därigenom att du i dig upptog världen, upptog du äfven det i henne befintliga andliga och oändliga — ditt väsendes frändskap med detta åstadkommer den villan; ty i grunden är det det oändliga som drager magnetiskt din själ, under det du synes uppleta detsamma i tingens atomer. Frågas dig nu hvad du anser dyrbarast och bäst af allt, så svara: icke mänskorna, icke jag själf {människan), icke världen — utan det oändliga som är i dessa alla, förutan hvilket de intet vore, och i bredd med hvilket de kunna betraktas som lätta skuggor i den fulla middagssolens glans.» * Ledd af detta sträfvande att i det oändliga finna utgångspunkten för en enhetlig uppfattning af tillvaron, kunde han den 7 juli 1837 nedskrifva dessa ord, som så klart och tillika så varmt teckna innebörden af hans utvecklingsarbete: »Hvad som rör sig i det dunkla djupet af mitt bröst, det anar du icke, hulda förtrogna dagbok, du mina tan-