3o6 dkt högre ijfvet. Ty lika litet som de olika sidorna af hans eget jag undgår hans vän och förtrogne Ephemeris yttringarna af hans förunderligt vakna själfkritik. Så skrifves den sista april 1835: »Jag slutar nu detta häfte af min dagbok, innehållande 4 månader af underskrifvens, Pegasenhjelms, slyngel-årstid. Det kan icke nekas, att Pegasenhjelm på några ställen talat som en grubbelsjuk pedant och på andra åter som en 10 års pojke — men, allt har sina fel, så har ock P. det stora felet att vara ibland så där hvad man kallar tillgjord, och i allmänhet, hvad händelsernas uppfattande äfvensom stilen angår, fasligt ojämn och varierande. Dock hoppas han kunna trösta sin läsare (om det händelsevis engång blefve någon annan än han själf) med att alltmer skaka af sig pedanteriets skoldamm och en ouppöfvad stils otillbörliga fj ätt er for mer. Nå, Gusigne dej, käraste min läsare eller läsarinna och må alltid väl. Kom ihåg att lifvet är lustigt då man är ung!» Detta är ingalunda det enda ställe i dagboken, där han sålunda talar till en tänkt läsare eller läsarinna. Och då han under dessa år samtidigt i sin tidning skrifver för en verklig publik, är det nog så naturligt att han äfven vid affattandet af dagboksanteckningarna, medvetet eller omedvetet, känner sig stå inför likadana läsare. I hvarje händelse är det tydligt, att han med dagboks-skrifvandet ej ensamt afsåg att vinna klarhet öfver sitt eget väsende, utan ock att »alltmer skaka af sig en ouppöfvad stils otillbörliga fj ätt erfor mer». Ty han använder flere stilistiska medel, hvilka, på samma gång de ge hans uppfattning af sitt eget lif skarpåre konturer samt större bestämdhet och öfverskådlighet, äfven äro uttryck för ett sträfvande att nå allt större konstnärlighet i formen.