det högre lifvet. vilja vi viga våra dagar åt lugnet, vårt hopp åt himlen, vårt arbete åt jorden och vår kärlek åt dem båda förenta.» Likaså kunna de, ofta rätt öfverraskande, bilder han använder sättas i förbindelse med de ej sällan lika öfverraskande sammanställningar han i sitt inre gör af företeelser som för vanliga ögon synas vidt skilda. Engång, då violoncellen i en duo med piano ej följer med, liknas den »vid en onkel, som jagar efter ett par på rymden stadda älskande». Vid slädpartiet 1836 talar han om huru hos flickorna »hofdamsminen» småningom försvann, »och på det öppna blomstrandej ansiktet förföljde det ena löjet det andra, ungefär likasom solskenet, när man spatserar i skuggan af ett spölplank, oafbrutet växlande, hvar secund framglimmar och strax åter bortskymmes för att lika så snart med en annan solblick förväxlas.» Ytterligare: då han inom sig hade så mycket som han ej kunde eller ville oförbehållsamt utsäga för andra, drefs han att använda något som senare i hans alstring får stor betydelse: hänsyftningar, gärna anknutna äfven de till jämförelser eller bilder, hvilkas innebörd det lämnas åt läsaren att tolka. När t. ex. vid skogselden på Löparö en af kamraterna, i mening att släcka, breder torf öfver elden och lågan om ett par minuter slår opp tio gånger värre än förut, så tillägges: »Så går det väl med mången annan släckningsmethod här i världen.» Hans intresse för musiken tar sig ej sällan uttryck i att han använder musiktermer för att beteckna stämningar i hvilka personer befinna sig. När han kommer till Lithéns på Alörn 1836, heter det: »Sällskapet kommo så glada ut emot oss. Trio allegro, adagio duetto, solo allegretto och solo crescendo. Scherzando af hjärtans lust.»