312 det högre lifvet. den i hvilka man lefver. De förra, äfven om de varit mindre intressanta, framstå dock alltid för inbillningen i en egen glans, de senare förefalla alldagliga, om de än vore huru viktiga som helst. Orsaken är, att erinringen bibehåller blott ljuspunkterna och låter det matta, släpande och störande bortfalla, då däremot fantasien i det närvarande nödgas genomgå öknar af tomhet och enformighet, i hvarje prick af tiden, för att omsider slappad hinna en ädlare njutning . . En stor författares blick i lifvet är såsom minnets, den ser af allt blott det som tjuser, och därför återspeglar den icke heller annat.» Just en sådan minnets blick har tydligen ledt Topelius. Väl har han dag för dag fört en kort promemoria, och genom att i dagboken något finnes anfördt för hvarje dag, får läsaren öfver hufvud intrycket af att författaren ger ögonblicksbilder. Men man märker dock å andra sidan att han med förkärlek väljer »det som tjuser», och stundom betonar han än starkare denna tjusning, genom att nämna den tidslängd, under hvilken stämningen bibehållit sig. Så heter det om nyårsdagsbalen 1839: »Tre gånger har månan sen dess åkt slängkälke kring vår gamla jord, många minnen hafva trängt sig emellan sen dess, och nu är det lätt att reflektera kallt öfver hvad som då icke tålte eftertankens kyla. Men än brusar blodet med lifligare glöd, än hoppar hjärtat med hastigare fart, när jag tänker på dig.» Det kan sättas i fråga, huruvida ej ett sådant uppskof med nedskrifvandet äfven kunnat verka att enskilda situationer och stämningar i dagboken framstå något annorlunda än de faktiskt gestaltat sig. Detta är ej blott möjligt utan äfven sannolikt — någon gång kunna verkliga misstag konstateras, såsom då i juni 1838 om-