320 det högre uf vet. Men så tillägges i en not: »(Senare). Roliga Z., hvartill skall den där vackra episoden tjena? Jag skall säga dig, du är en stor narr, som både likt och olikt kommer fram med dina reflexioner och profetior. Menar du att en kortlapp skall göra dig till poet?» Snart får dock hans själfkritik anledning att än starkare framträda. Den 3 april sammanträdde redaktionen för afdelningens tidning »efter mycket fjäsk och skrifkludderi och nojs å min sida för något som inte lönte mödan». Calle Essen och Topelius skulle tillsammans redigera nästa nummer af tidningen, men Essen hade ej skrifvit något. »Jag måste därföre läsa opp hvad jag hade. Olyckan ville att jag just skulle välja det sämsta bland mina gömmor, hvilka, oss emellan sagdt, ällerdings inte dugde att komma fram bland en sådan publik som ioo:de muser-nas söner. Visst var jag en narr. Men se så barnslig är man.» Den 7 var sedan nationsmöte, »och då lästes mina uppsatser, hvilket förargade mig». Så säges: »Författareskap är en kinkig sak; det samlar lik ett solglas ali den missbelåtenhet, som hos en och hvar af publikum förspörjes, i en brännpunkt, skribentens eget medvetande. Väl sade mig ingen öppet något om ali den omogenhet och klenhet, som tydligen röjde sig i mina uppsatser (så ärligt vänskapligt språk föres ej nuförtiden); men det sade mig mitt eget omdöme, och jag ångrade att jag framträdt så halft. Dock, tänkte jag, är det godt för något, det skall lära mig konsten att flyga lagom högt.» Huru missnöjd han var, synes af att han följande dag fortsätter: »En förargelse kommer sällan ensam.»