sång arskolya. 321 Och så förtäljer han händelsen med den tjufaktiga pojken (s. 293). En vecka senare skrifves: »Det var nationsmöte, men det var tråkigt. Då svalan vill för högt, prisa henne skatorna, men lärkan tänker: du flyger ej med mina vingar. Då en sångerska drillar och skriker högre än vackert är och hennes röst förmår, ropar galleriet bravo, men logerna tiga och parterren hvisslar. Om galleriet sedan ropar ut sångerskan, så skall hon på den öfriga delen af publiken märka, att det ej är rådligt att visa sig.» Det är icke osannolikt att han dock fått höra någon kritik af hvad han skrifvit och att detta föranledt honom att än en gång yttra sig i saken. Huru befogade hans »assessorer» voro, kan icke bedömas, då i fråga varande tidningsnummer ej mera finnes i behåll. Men följden af denna erfarenhet var, att han under hela studenttiden diktade så godt som uteslutande blott för sig själf eller för vänner och bekanta. Linséns pik om »unga poeter som skrifva i tidningarna» var sålunda ock rätt foglös, ty före sin promotion såg Topelius blott ett enda diktalster i tryck. Det var ett stycke med titel »Den stolta rosen», hvilket han, obekant af hvad anledning, 1838 insände til Helsingfors Morgonblad, där det trycktes den 16 juli. Under dikten står signaturen E—r, angifvande att stycket tidigare ingått i Ephemerer. Men hans själfkritik visar sig ej blott med hänsyn till hans ställning till publiken, utan »skribentens eget medvetande» riktar sig ock, oberoende häraf, mot hvad han i sin alstring själf finner svagt eller alltför anspråksfullt. Så skrifver han redan 1835 följande rader: 21