SANGARSKÖLA. med tekniskt värde sammanbor. Teknik är dock ej konsten själf, den är dess verktyg, skall blott spegla de tankar genom själen segla som himlens moln i spegelälf. Det var en tid, då dikt bedömdes blott såsom rim. Hvad inne gömdes, det var en bisak. Sällan fanns en mer än ytlig, prålig glans, och skaldens drömvärld, himlaburen, förkastades som mot naturen. Det kom en bättre tid till slut, det gamlas form den trängde ut, och med förtjusning man sig lärde att älska diktens inre värde. Denna nya tid är romantikernas. Men, heter det sedan, »äfven nya skolan snart sin halfhet röjde uppenbart». Ännu var ej tiden inne, då diktens frö skulle bära hundrafaldt frukt. Detta frö bör »ansas väl», norden är ingen gynnsam jordmån därför, om ej en gästfri eldig barm den gudaburna hyllar varm och som en drifbänks späda stängel hon spirar opp, den hulda ängel, tills hög och mäktig fram hon går med norrskenskrans i guldgult hår och famnar himmeln, famnar jorden, ett herrligt troget echoljud af fröjd och salighet och Gud bland fjällarna i höga norden.