33° det högre lifvet. Törs jag väl fråga, är det inte vackert? Hå, mjuka tjenare! sublimt i sanning! Men evig vår — förlåt! den vore ledsam och på sin höjd i längden blott poeter stod' därmed ut. En annan hvardagssjäl behöfver sommarluft för att i mak få meta abborrar och jaga krankar, behöfver höst för att ej miste gå om bär och drufvor, refbensspjäll och korfvar, behöfver vinter ändtligen också för att med agrement sig motionera med en och ann' gymnastisk kullerbytta från ryska bergen och för att med grace på soiréer, baler och soupéer persilja prata, kryssa i en dans och pusta: »det är fan så varmt i afton». Huru djupt denna känsla för kontrasten mellan det mera högtidligt stämningsfulla och det realistiskt hvardagliga är rotad i hans skaldetemperament, det synes af att han i en dikt, skrifven redan den 15 december 1834, använder, tydligen alldeles medvetet, just denna kontrast för att ernå en viss effekt. Dikten heter Färd till hemmet och har fem strofer, af hvilka den första lyder: När solen ur lågande öster går och glänser vid skogens bryn, och nyfödda dagen på fästet står med glödande rodnad i skyn; när bonden sig klöser i yfvig lugg och tittar så sömnig ur nedrökt glugg, då klang vår bjellerklang och munter trafvaren sprang.