sång ars ko iya. 33T Kling klang, kling klang, hurra! Det bär med fröjd mot norden opp. Det går i fullt galopp! I de följande stroferna äro alltid de fyra första verserna mera högstämda: solen »glittrar så skönt öfver isad tår, som skimrar i drifvans snö», detta om middagen; därefter omtalas kvällens purpursken, huru om natten vid månens sken »drömmarna smyga på tå» och sist följande morgon »dagens stråle framtittar igen». Likaså äro dessa strofers fem sista rader variationer på motsvarande i den första; oförändrad upprepas alltid: »Kling klang, kling klang, hurra!» Men i strofernas midt äro regelbundet anbragta två realistiska verser, där »vandraren blåser i frusen vant» eller landtmannen »gapar med snuggan i mund på oss», eller »farsgubbens näsa i snarkande lur sjöng basen till syrsornas pip bak mur.» — I sista strofen mildras kontrasten: När vaksamma tuppen ren gal i byn och plirar så glosögd mot morgonskyn, då »slutar färden lång» och snart ropar hemmet gladt mitt namn och sjunker i min famn! Men på samma gång denna dikt sålunda visar oss en individuellt gestaltad, målmedveten stilkänsla, är den till sitt innehåll ett uttryck för dess författares mening, att »teknik är dock ej konsten själf, är blott dess verktyg, skall blott spegla de tankar genom själen segla.» Ty viktigare än det stilistiska experimentet är säkert för diktaren — likasom för oss — innehållet: den varma hemkänsla som här får sitt uttryck och som är på samma gång, äfven den, individuell och traditionellt ärfd från