332 det högre lifvet. föregående generationer och föregående diktare. Vi minnas faderns halft poetiska bref från Lund (i: 160) samt Franzéns och Snellmans dikter »till de hemmavarande». Så blir ock öfver hufvud för oss det väsentliga i hela hans ungdomsproduktion det som är hans eget: det personliga stämningslif, som, ju längre det lider, alltmer behärskar hela hans alstring, och hans lika personliga sätt att forma de uttryck han ger detta lif. Af alldeles underordnad betydelse — om än ofta mycket karakteristiskt — är däremot det sätt hvarpå han kan anknyta sin alstring till någonting hos en annan författare, med hvilken han känner $ig själsförvant och som därför äfven kunnat erfara en stämning likartad med den han själf känner. Ett exempel må visa detta, helst vi sålunda få tillfälle både att klargöra hans ställning till Runeberg och att meddela ett par synnerligen karakteristiska prof på den ungdomsdiktning han med sin stränga själfkritik lämnat otryckt. För december 1838 använder han i dagboken som motto Runebergs dikt Den enda stunden, (med ändring i börj an af han till du): Allena var jag, du kom allena, förbi min bana din bana ledde. Du dröjde icke, men tänkte dröja, du talte icke, men ögat talte. Du obekanta, du välbekanta! En dag försvinner, ett år förflyter, det ena minnet det andra jagar; den korta stunden blef hos mig evigt, den bittra stunden, den ljufva stunden.