sångarskolya. 333 I stort sedt uttrycker denna dikt nog så träffsäkert hans egen stämning, och äfven med den antitetiska formen kunde han känna sig förtrogen. Men följande vår i Helsingfors, då ensamhetskänslan blifvit än starkare, skrifver han »den 17 Maj i, midnatt», en egen dikt på samma versmått och med samma uppslag. Allena var jag och blef allena. Min stig var lätt på den gröna jorden, en enslig stig alltfrån barndomsdagar, de glada dagar, då allt var lust och i yra svärmar vi lekte många. Men tidigt ensam jag sökte mål för det unga hjärtat — och fann en bild som jag trodde evig — och fann ett hjärta som mot mitt eget förtroligt slog alltfrån barndomsdagar. Då var jag glad och ej mera ensam — jag knöt min lycka vid späda röet med tro så helig. — Men röet brast och en dunkel midnatt jag fann mig ensam — ej bilden vek men jag vek från bilden, och skymning föll öfver allt mitt hjärta. Då steg i natten en fjärran stjerna, förr obemärkt.-- Men genom töcknen af lifvets villor och genom molnen af nattlig storm sken den goda stjärnan och gick ej under, men steg och steg, tills jag lärde älska i' henne ljuset och söka ljuset igenom henne. Du änglabild är ock du försvunnen?